Ann Heberlein – Jag Vill Inte Dö, Jag Vill Bara Inte Leva

Det är en modig bok som Ann Heberlein har  skrivit. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är egentligen mer än en bok, den är ett stycke delat liv och delat lidande, en  filosofisk och poetisk djupdykning i de våldsamma humörsvängningar som  kännetecknar en människa som lider av bipolär, manodepressiv sjukdom. Detta kunde ha gjorts i romanform. Det hade  varit ett sätt att skona både författarjaget och hennes närmaste. Men då hade  också en stor del av styrkan i texten gått förlorad.  Det uppstår en särskild kraft i detta dokumentära jag, som kan göra så många dumma saker, som kan arbeta så maniskt i  det hypomana tillståndet (skriva en bok på tre veckor), föreläsa hur mycket som  helst, skriva hur många artiklar som helst, göra ofattbara impulsköp av hus och  ådra sig enorma skulder, för att sedan sitta overksam, inbyltad i dubbla  yllekoftor och förfrysa av en inifrån kommande depressionskyla mitt i  högsommarhettan.

Den period som  skildras är sommaren 2008, som måste vara författarens mest framgångsrika tid i  rent yttre mening. Hon har med boken Det var inte mitt  fel! Om konsten att ta ansvar blivit succéförfattare och folkkär  moralfilosof. Både elände och framgång är väl beskrivna, av en människa som  genomgående är väldigt välartad: ”Jag är väldigt välanpassad. Välutbildad och  välklädd och välskött och vältalig och välklippt. Tillhör normen på alla sätt  och vis: heterosexuell vit medelklass.”

En stor  framgång är en lika stor påfrestning som ett stort misslyckande, men  det talar ingen om, inte heller Ann Heberlein. Hon skriver det lidande hon  hamnar i på det bipolära kontot. Och dit hör säkert den intensiva längtan efter  uppgående i intet, försvinnande och död, som driver henne till psykakuten på S:t  Lars i Lund. Väntrummet beskrivs som  en sorts andra hem, faktiskt är Heberleins bok den mest positiva skildring jag  läst av psykiatrin. På S:t Lars får hon hjälp, även om hon som 18-åring stängs
ute från barn- och ungdomspsykiatrin, dit hon kom 1985. På den tiden gav man  inte unga mediciner. Hon undrar nu, som vuxen, varför. Det tog sex år innan hon  fick medicin – antidepressiv. 1991 blev hon utsatt för en utdragen våldtäkt. Det
året, skriver hon, ”intoxade jag och slapp väntrummet”. Sedan gick det tio år till och många  väntrumssessioner innan Ann Heberlein fick sin diagnos: bipolär typ 2. Då togs  de antidepressiva medicinerna bort. De är fel eftersom de driver fram manier hos
bipolära personer. 16 år från första psykkontakt till diagnos, det är ganska  vanligt för bipolära patienter och säger något om vårdens tillkortakommanden. Att behandla en ung människa med fel medicin i tio år anses dessutom helt normalt och vetenskapligt.

Ändå är författaren en nöjd patient. Det är inte så vanligt i psykiatrin, eller  jo, kanske i Lund. Men människor bor inte kvar på samma adress. När Ann  Heberlein byter kommun och flyttar till Skånes andra sida tappar hon bort psykiatrin och den henne. Patienten blir hängande i luften, fast alla vet att  hon lider av en dödlig sjukdom. Boken är ett nödrop: hon kräver ingen särbehandling, bara att en kronisk psykisk  sjukdom som bevisligen har hög dödlighet borde ge rätt till vård på samma sätt
som andra dödliga sjukdomar. Jag råkar  vara en läsare som är extra intresserad av psykiatri, därför fäster jag stort
avseende vid den delen av boken. Men Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en rik bok, som berör så många stora frågor att
en recension inte har utrymme för en bråkdel av dem. Gud är mycket närvarande i  texten, författaren är teolog och lider av hans frånvaro (jo, det är en han) i  vardagen.

Av bokens alla intressanta  spår kommer ett av de viktigaste på slutet, det handlar om begåvade unga kvinnors position i det akademiska livet. När Jonas Gardell promoverades till  hedersdoktor i teologi i Lund skulle tv komma, och många fotografer. Alltså
inkallades Ann Heberlein, ung snygg och blond, och en annan ung kvinna. En ljus,  en mörk, den ena med ansvar för hedersdoktorerna, den andra för jubeldoktorerna.  Man ser för sig de stiliga bilderna! Prefekten myste: ”Jag är så glad att få visa
att teologen inte bara är massa gamla gubbar”. ”Fast det är precis vad den är.  Varken B eller jag är anställda på teologen. /…/ Ingen av oss fick komma på den  stora flotta festen i AF-borgen den kvällen.” Små flickor får bära lagerkransar,  de stora får se vackra ut på bild. Men anställning och lön, nej bevare oss.

Universitetsvärldens glastak och frågan om  människans rätt till sitt eget liv, det är bara några av de trådar i Ann Heberleins bok som skulle förtjäna var sin egen helsida i Expressen. Jag noterar tacksamt att hon är helt emot  alla romantiska idéer om människans rätt att besluta om sin egen död.  80 procent av alla som räddas vid  självmordsförsök är efteråt tacksamma att de lever, skriver Ann Heberlein, som  på detta område framstår som en verklig expert. Jag får en känsla av att hon själv tillhör  dessa 80 procent, inte bara av omtanke om sina tre barn. Det säger något om  hennes skicklighet som skribent att hon ändå lyckas utforma bokens slut så att författarens avskedsbrev känns skrämmande äkta.

I vanliga fall skriver jag recensioner själv dock jut denna recension har jag lånad från Expressens Kultur eftersom jag kunde inte säga det bättre själv.

Related Posts via Categories

• De 3 Huvudutmaningarna Som Påverkar Din ADHD Relation
• Har Du Någonsin Undrat Om Du Har ADHD?
• Hur En Sjungande Gravt Handikappad Man Hjälpte Mig
• Skräcken i Haridwar
• Tjejen Jag Mötte På Tåget Till Jaipur

Category: Alla Artiklar, Recensioner