De senaste åren har jag läst hundratals artiklar på nätet som handlar om ADHD (Attention Deficit Hiperactivity Disorder) problem och är övertygad att du också har gjort det.

Det som är gemensamt för de flesta av artiklarna är att de tar upp de negativa effekterna av ADHD vilket gör att det skapas en generell känsla att ADHD är något negativt, något som kan framkalla skam känslor hos de personer som har ADHD diagnos och man undviker att tala öppet om det.

Man vill helst undvika att få den negativa ADHD stämpeln på sig själv vilket är helt naturligt och det är exakt vad som händer när det läggs mycket fokus på något som allmänt uppfattas som negativt.

Det läggs oerhört mycket fokus på problem och negativa effekter av ADHD så att alla de positiva aspekterna hamnar i bakgrunden. Det brukar börja redan vid barnålder och skolan brukar vara ett bra exempel när man hela tiden drar upp egenskaper som inte fungerar, som till ex: hyperaktivitet, impulsivitet och distraktion.

När man i tidig ålder börjar fokusera på de negativa aspekterna av ADHD brukar det leda till att man genom livet får en låg självkänsla och rubbat självförtroende. Även personer om inte har ADHD och som via olika medier får information om negativa effekter av ADHD får fel uppfattning om vad ADHD är, att det är ”något fel” med de som har ADHD.

Faktum är att många forskare anser att vuxna med ADHD har unika hjärnfunktioner till en förmåga att tänka utanför boxen, lösa komplexa matematiska problem, hitta på nya former av konst (Disney), musik och filmer.

Från presidenter och uppfinnare till konstnärer och musiker, många kända personer med vuxen ADHD har blivit framgångsrika bortom deras vildaste drömmar.

Det kan vara svårt att se de positiva aspekterna av ADHD, speciellt om du har fåt ADHD diagnos i vuxen ålder och med detta också svar och förklaring på många frågor du har haft under livet, dock har din självbild och ditt självförtroende fått lida i onödan och du måste börja med återuppbyggnaden av dig själv.

Hur, ska det gå till?

Som jag redan har nämnt i början av denna artikel, fokus ligger i stort sätt på de negativa aspekterna av ADHD och om du vill förändra ditt liv, lyfta upp dig själv, förbättra din självkänsla och ditt självfotroende, omvandla negativa aspekter till positiva, för att göra det ska du börja med att ändra på din fokus.

I stället för att fokusera på allt som på grund av ADHD inte fungerar, börja fokusera på de positiva aspekterna av ADHD. I de positiva aspekterna av ADHD kommer du att hitta de flesta lösningarna på dina problem och balansera upp dina unika egenskaper, speciellt dem som du själv vill utveckla och förbättra.

Jag uppmuntrar dig att göra en övning och är övertygad att efter denna övning så kommer din bild på din ADHD att vara mycket tydligare och du kommer att se din riktiga potential som öppnar upp för mängder av möjligheter. Med hjälp av denna övning kommer du att få möjligheten att kanalisera din energi och din styrka i rätt riktning.

Innan du börjar klicka här och se exempel som kan hjälpa dig att förstå tanken bakom övningen.

1) Identifiera 5 styrkor av din ADHD som du kan använda för att balansera upp svagheterna.

2) Identifiera 5 svagheter av din ADHD som du med hjälp av styrkor kan lyfta upp.

3) Lägg upp de sakerna i övningsmallen som du redan har laddat ner. (Printa ut mallen eller skriv direkt på datorn.)

4) När du är klar kommer du tydligt att se vilka dina positiva sidor av ADHD är och även utvecklingsmöjligheter.

5) Sätt dig en stund och fundera över hur du kan använda dig av de positiva aspekterna av din ADHD för att balansera upp dina ADHD utmaningar.

Det som är viktig att tänka på framöver är att fokusera på dina styrkor vilket i början kan vara svårt eftersom man är så van att gå utifrån problem och svagheter.

När jag ställer en fråga till mina klienter: ”Vad är positivt med din ADHD?” möter jag oftast en förvånad blick och får ett snabbt svar ”Ingenting!” men när jag fortsätter att ställa frågor avslutar det oftast med flera positiva egenskaper och klienter får ett annat perspektiv och insyn på sig själva och ADHD diagnosen. Plötsligt ser klienten att den är unik, unik på ett positivt sätt och den insikten kan vara väldigt upplyftande på många olika sätt.

Träna din hjärna att titta på styrkor och använd dem för att lyfta upp svagheter. Använd denna övning så ofta som möjligt tills du märker att du på ett naturligt sätt börjar fokusera på dina styrkor.

Om du har svårt att se positiva sidor av din ADHD, be en familjemedlem, partner, en coach, en kollega, din chef eller en vän att hjälpa dig att sätta i gång med övningen.

Lycka till!

OBS! Denna övningsmall är bara ett exempel på hur du kan fokusera rätt för att utnyttja dina egna resurser på bästa möjliga sätt. Om du känner att mallen är felformad, forma om den enligt dina egna behov. Det viktigaste är att du förstår konceptet och börjar arbeta utifrån den.

Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) kan dramatiskt påverka en relation. I vanliga fall finns det tre huvudutmaningar i den relationen där en partner har ADHD och det är viktigt att båda parter får en klarhet om de utmaningarna.

Den första utmaningen är att paret oftast inte ens vet att det finns en viktig faktor som kallas för ADHD hos en av dem, men du kanske har  fått dina funderingar och undrat om du har ADHD. ADHD symptom yttrar sig i ett visst beteende hos den ena partnern, medan den andra partnern kan uppfatta de ADHD symtomen som verkliga känslor. Innan man tar reda på varför förhållandet inte fungerar så kan i värsta fall ADHD symtomen redan köra förhållandet ner till botten.

Det är symptomen på ADHD som triggar fram ett visst beteende din partner reagerar på i tron att det är dina känslor som träder fram. Du själv kan vara helt omedveten om vad som händer och vad anledningen är till att din partner reagerar som den gör. Din partner misstolkar förstås ditt beteende och är helt enkelt frustrerad, den reagerar utifrån ditt beteende och sin egen frustration som i sin tur framkallar en svar-reaktion hos dig.

Detta scenario är den vanligaste i en ADHD relation och är den gemensamma andra utmaningen för båda partner, den kallas för symptom-respons-svar.

Ett vanligt exempel är att: partnern som har ADHD är frånvarande där frånvarandet i sig inte är ett problem utan hur din icke-ADHD partner reagerar på den. En reaktion brukar utlösa en negativ cykel: Du som har ADHD är frånvarande och lägger inte märke till din partner, din partner känner sig ignorerad och svarar med ilska och frustration, vilket i sin tur framkallar reaktion hos dig.

Alla de känslor framkallar en reaktion hos din partner som i början av förhållandet har påpekat saker till dig på ett trevligt sätt dock p.g.a. din ADHD missar du alla de signalerna som din partner skickar till dig, vilket i sin tur framkallar ännu mer frustration hos din partner som uppfattar det som att du inte alls bryr dig om honom/henne.

Frustration hos din icke- ADHD partner växer med tiden och yttrar sig i ett ständigt missnöje och anklagelser. Du i sin tur förstår inte riktigt vad du anklagas för och lägger ansvar på din partner att det är den som alltid tjatar, alltid är missnöjd med dig, alltid kräver något av dig, alltid drar i gång bråk… du har inte gjort något så vad i helsike ska du anklagas för hela tiden. Just det! DU HAR INTE GJORT NÅGOT! Det är just den biten som du ska titta på för att förstå den tredje utmaningen i din relation.

En tredje utmaning kallas: förälder-barn relation

Om du som har ADHD inte har dina symptom under kontroll, är det mest sannolikt att din icke-ADHD partner kommer ta mer och mer ansvar.Med goda avsikter, börjar din icke-ADHD partner ta hand om fler saker för att få förhållandet att fungera. Ju mer ansvar din icke ADHD partner har, desto mer stressad, överväldigad, arg och spydig blir den på dig.

Med tiden kommer en rollfördelning i förhållandet där din icke- ADHD partner agerar mer som en förälder och tar hand om dig, du förbli ett barn. Även om du har en god vilja att hjälpa till och ta mer ansvar så fortsätter dina ADHD symptom såsom frånvarande och glömska att spöka och ställa till problem i ditt förhållande.

För att få förhållandet att fungera behövs det insatser från båda partner. Om endast en partner kämpar för förhållandet finns det stor risk att ni så småningom går skilda vägar. Det finns gränser för hur mycket både du och din partner kan stå ut med och jag hoppas att denna artikel kommer att tillföra med mer tydlighet och förståelse om de största utmaningarna du och din partner står inför och du som inte har ADHD kan läsa här om hur du kan hjälpa din ADHD partner på flera olika sätt.

Jag är övertygad att både du och din partner känner igen det scenario som beskrivs i artikeln men ni kanske inte riktigt kunde sätta fingret på det. Oroa er inte, ni är inte ensamma om det och alla par där en av dem har ADHD har gått genom samma process.

Nu när både du och din partner vet vilka huvudorsakerna till problem i ADHD förhållandet är, har ni möjlighet att ändra på dem.

Här kommer några förslag på hur ni kan lösa problemen i ert förhållande.

1)    Första steget är förstås information och utbildning.

Ju mer ni kan, läser och utbildas desto mer kommer att ni att skapa förståelse för diagnosen, hur den yttrar sig hos personer som har ADHD. Ni kommer att känna igen symtomen när de träder fram, vilka konsekvenserna blir, hur den påverkar dig och hur den påverkar din partner.

Med andra ord, när du börjar titta på ADHD-symptom, kan du gå till roten av problemet och börja hantera och behandla symptomen samt hantera svaren

2)     Kom ihåg att ni är två i förhållandet

Oavsett vem som har ADHD, är båda parter ansvariga för att arbeta på relationen. Om ni till ex kämpar med att förändra förälder-barn dynamiken är ett sätt att den icke-ADHD partnern lämnar tillbaka en del av ansvaren till sin ADHD partner.

Om din ADHD partner är van att få kritik kan det hända att den reagerar defensivt och förväntar sig kritik igen, så du måste ha lite tålamod i början och visa att du också jobbar med din ilska och att du faktiskt informerar i stället för kritiserar.

När du lämnar ansvaret till din ADHD partner ska du göra det stegvis, med mycket uppmuntran, påminnelser, beröm och på ett strukturerat sätt som ska leda till ett positiv resultat.

3)    Utarbeta en optimal behandlingsplan för ADHD

En plan för optimal behandling innehåller de viktigaste delarna som man parallellt jobbar med för att uppnå det optimala resultatet

a) Fysisk träning- för att balansera upp de kemiska skillnaderna i hjärnan

b) Sova ordentligt

c) Ändra på matvanor

d) Beteendeförändringar som handlar om att skapa nya vanor .( anlita en ADHD coach som kan hjälpa er och följa upp progressen)

e) Interaktion med din partner, utarbeta en plan för hur ni ska arbeta tillsammans, spendera tid tillsammans, med barnen och hur ni ska minska risk för bråk i fortsättningen.

f) Skapa struktur runt ansvar, projekt, påminnelser, rutiner etc.

g) Meditation/yoga för att lugna och balansera kropp och sinne

4)    Kom ihåg att ADHD är en störning.

ADHD kan påverka alla delar av en människas liv och det är svårt att skilja symtomen från den person både för den som har ADHD och dess partner. En person som har ADHD bör EJ identifiera sig själv med ADHD och inte heller definieras av partnern som ADHD. Individen som har ADHD är mycket mer en så.

Förståelse runt effekterna ADHD har på båda parter är avgörande för att förbättra relationen. Byt roller och sätt er i varandras skor, försök att uppskatta hur svårt det är att leva varje dag med en massa störande symtom. Om du inte har ADHD, försök att förstå hur mycket din ADHD påverkar din partners liv.

5)    Byt strategi och istället för att försöka hårdare, prova annorlunda… och tänk positivt.

De paren som försöker att förbättra sin relation kan lätt hamna i gamla mönster där de båda känner att de anstränger sig och ingenting händer och de tappar hoppet och känner sig misslyckade. Så för att förhindra att ni också ska hamna i den gamla onda cirkeln behöver ni nollställa er båda två och börja från grunden.

Detta innebär att ni i första hand behöver kartlägga ADHD symtomen och veta hur ADHD fungerar. Det innebär också att båda parter byter perspektiv. Om din icke ADHD partner informerar eller påminner dig om något, ta inte det som kritik utan visa tacksamhet för att din partner anstänger sig och hjälper dig.

Den partnern utan ADHD behöver också förstå att det finns de saker som ADHD partnern aldrig kommer att kunna genomföra och då måste kompensera för det. I sådana situationer är det viktigt att tänka positivt.
Även om ert förflutna präglas av dåliga minnen och relationsproblem, behöver det inte vara en verklighet i framtiden. Om ni agerar som ett team kan ni göra stora förändringar i er relation och vara lyckliga igen.

Du som har ADHD behöver lägga på minnet att det är dina symptom som ställer till både för dig och din partner och jobba hårdare med strategier, planer, beteendeförändringar etc. 4 Enkla Tips Som Kan Hjälpa i Ditt ADHD Förhållande kan vara en bra början när du vill jobba med dina vanor.

Överraska gärna din partner då och då med en flaska champagne, en blomma, ett dataspel, en bok, ett biobesök, en romantisk middag, en frukost på sängen eller en trevlig helgresa. De små överraskningarna kommer att uppskattas jätte mycket av din icke ADHD partner, av den enkla anledningen att din partner kommer att känna sig både sedd och uppskattad och kommer enklare att stå ut med dina ADHD symtom.

Gilla eller dela vidare om du tycker att artikeln tillför värde till dig och andra.

Läs flera coaching artiklar om ADHD relationer.

”Jag är så ADHD idag” eller ”Jag beter mig som om jag har ADHD”

Har du hört någon uttrycka den frasen eller har du sagt det själv? Oavsett om du har använt det själv eller hört någon vän, kollega, bekant eller familjemedlem uttrycka det, så vet du vad frasen innebär.

Personen som uttrycker den frasen skämtar om de beteckningar som i vanliga fall beskriver några av ADHD egenskaperna, någon som inte kan sitta still, är tankspridd, inte får något gjort etc.

Om du själv har använt denna fras, har du undrat om det kan vara på riktigt, om du verkligen har ADHD?

ADHD kan uttrycka sig på många olika sätt, skillnaden kan vara stor, speciellt hos män och kvinnor. I vanliga fall känner vi alla den stereotypa beskrivningen av någon med ADHD: hyperaktivitet, vara distraherad flera gånger bara genom att gå från sovrumet till köket, glömma saker etc.

Men det finns många andra ADHD symtom än de som beskrivs ovan. Till exempel brukar ADHD hyperaktivitet vända inåt hos flickor till skillnad från hos pojkar där hyperaktivitet hittar sitt uttryck utåt.

Människor kan gå ADHD odiagnostiserade, t.ex. flickor som kan betraktas som lata, långsamma, dagdrömmande eller tröga.

Här är några generaliseringar om ADHD beteenden som kan hjälpa till att sätta ihop bitarna och få en fingervisning om du eventuellt också kan ha odiagnostiserad ADHD.

ADHD kan ta över ditt arbetsliv och ge uttryck genom problem med att hålla deadlines, oavslutade projekt, oavslutade uppgifter, organisationsproblem etc.

I en ADHD relation är de mest vanliga problemen brist på att dela känslor eller bli förstådd av sin partner. ADHD personer har oftast en intensiv självfokus som gör att partnern känner sig åsidosatt, osynlig och glömd. Familjeliv där en partner har ADHD drabbas också av konflikter som kretsar ganska mycket kring oansvar, dålig punktlighet, slarv, glömska, lathet etc.

Individuella egenskaper som konstant sena ankomster eller oreda leder inte upp till ett kliniskt definierat psykisk hälsofråga. Det är svårighetsgraden, varaktighet och omfattningen av dessa problem, och förekomsten av sekundära symptom som kan vara anledning till oro.

När du inte kan hitta en lösning oavsett hur illa du vill ha svar och människorna runt omkring dig inte kan förstå varför något så ”grundläggande” är en sådan utmaning för dig, och de problem som drar ut på tiden i månader eller år, då är kvaliteten av ditt liv i fara och det är dags att allvarigt börja fundera på dem.

ADHD Fakta

De primära symptomen för ADHD är ouppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet. Emellertid baseras inte diagnosen ADHD på närvaron av dessa symtom enbart. De flesta människor hamnar under sin livstid i de faser där de känner sig distraherade, impulsiva, hyperaktiva och rastlösa.

Det är svårighetsgraden som skiljer ADHD från ”vardaglig” ouppmärksamhet – de långsiktiga effekterna på det dagliga livet som oförmåga att behålla ett arbete eller behålla en sund relation.

Dessa effekter leder till sekundära symtom för ADHD som inkluderar depression, ångest, låg självkänsla, tristess, missbruk och dålig självbild. De påfrestningar och utmaningar av att leva med ADHD’s främsta symptom kan leda till allvarliga känslomässiga och psykologiska bördor.

ADHD Diagnos- Skam eller en gåva

I dagens läge har miljoner människor ADHD och det är svårt att veta exakt hur många som har ADHD eftersom många går odiagnostiserade eller med fel diagnos. Ibland kan de sekundära ADHD symtom som sömnproblem, depression och stress felaktigt diagnostiseras som roten till problemen.

Med tanke på nyanserna i hur ADHD hjärnan manifesteras i olika människor kan de primära symptomen inte verka finnas på det sättet som någon som känner till ADHD kännetecken förvänta sig.

Även för dem som uppvisar ”klassiska” ADHD symtom kan de vägra att få diagnos eftersom de inte vill få ett klistermärke som det står ADHD på. Vissa människor skäms och vill inte få en ADHD diagnos eftersom de är rädda för hur omgivnigen kommer att reagera på deras diagnos.

Att bekräfta ADHD diagnosen innebär att få ett ADHD klistermärke. Men att få diagnosen betyder att beväpna sig med den behandling som krävs för att begränsa eller till och med utrota de negativa delarna av ADHD från ditt liv. ADHD har också många positiva uttryck och det är viktigt att framföra dem också.

Människor som har ADHD är ofta kreativa personer som har förmågan att tänka ”Outside of the box”, se lösningar, är hängivna, charmiga, innovativa, roliga, intuitiva. Listan kan vara mycket längre än så och det är viktigt att vara medveten om att framhäva de positiva aspekterna av ADHD ännu mer.

Fördelar med att få en ADHD diagnos

En ADHD diagnos kommer med en behandlingsplan, som ofta inkluderar medicinering, men innebär också kostförändringar, motion, meditation, coaching, och i vissa fall behandlingar, att återuppbygga livskunskap på ett sätt som kommer att kännas helt naturligt.

Diagnosen kommer med ett stödsystem, för att inte tala om svaren på cirka en miljon frågor du har undrat över under hela ditt liv. Skydda dig själv, läka dig själv, ta kontroll över ditt liv – tveka inte för en annan dag innan du gör en utredning för en ADHD diagnos.

Tillbaka till Hemsidan

-”Why did you come to India?”

Kom frågan från Maryam, tjejen jag mötte på tåget till Jaipur  medan vi satt i Rishikesh på terrassen framför vårt rum och njöt av tystnaden vi var omringade av. Denna lugn och ro som vi hittade här var mer än välkommen efter en hektisk tid av resande och en hel del saker som vi har sett och upplevt.

Vi välkomnade denna oas av tystnad och lugn mer än någonting annat. Vi hade spenderat några dagar där och jag hade inte lämnat området för en enda gång hittills. Den erbjöd allt som jag behövde just då, lugn och ro, yoga, meditation och den underbara ayurveda massagen för kroppen men själen var den som njöt mest av det.

Maryam och jag brukade sitta framför vårt rum varje dag och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord och efter några dagar som vi tillsammans spenderat på resan blev vi mycket goda vänner.

-”There are many reasons” sa jag långsamt medan jag tänkte på hennes fråga en lång stund innan jag svarade. ”Wich one do you want to know?”

-“That one that is most important for you, I guess.”

-“All of them are important….” Sa jag och jag satt tyst innan jag fortsatte:  ”It was my dream and …… there is one more  reason! ”I can’t cry.”

Hon tittade på mig och log. “Do you want to know what my reason is for this trip?”

“Yes, of course, only if you want to tell me about it.”

“I hope I will stop crying. I’m being crying too much the last few months.”

Vi tittade på varandra och skrattade. Under tiden vi tillbringade tillsammans har jag ofta varit imponerad av hennes sätt att uppfatta världen och livet även om hon var så ung. Hon var en mycket varm person och hennes bruna ögon glittrade av liv många gånger när hon sa något eller när hon tittade på mig.

Denna värme ville hon omedvetet gömma genom att sänka blicken eller vända huvudet åt andra sidan och framstå som en mer kall person än hon egentligen är. Som en coach är jag van att läsa av kroppsspråk hos människor och kropp språket talade oftast om för mig mer än de orden som är formade och uttalade med munnen. Jag noterade hennes kroppsreaktion i vissa sammanhang och visste när det blev obehagligt för henne att prata. Om jag hade haft coaching session med henne skulle jag agera precis tvärtom men jag var inte en coach just nu utan en vän.

Så småningom berättade hon om hennes liv i Teheran, föräldrar, vänner, jobbet och den ena bilden efter den andra skapade en helhet av det liv hon hade i Iran, hennes land som hon älskade så mycket med som begränsade henne både som en intelligent person och som kvinna.

Den största tillgången som alla länder har är dess befolkning, dock är det så att många länder inte tar hand om den tillgången den har och i stället för att vårda det, trycker regeringen ner den på många olika sätt. Kvinnor är fortfarande en majoritet av de grupper som förtryckts i många länder i världen. Indien och Nepal är inga undantag och Iran tillhör tyvärr också denna grupp av länder som begränsar kvinnor på många olika sätt.

Maryam, som en ung utbildad och intelligent kvinna ville inte acceptera detta sätt att leva på och letar efter andra möjligheter där hon kan få en chans att vara fri och växa som människa. När hon pratade om friheten blev det så påtagligt hur viktigt det är, inte bara för henne, utan många andra kvinnor i hennes land att ha något som är så grundläggande – att ha fri vilja.

När vi pratade om barn sa hon: “If I have to live the rest of my life in Iran, I’ll never get children. I don’t want to have a daughter that will be treated like I am.”

Det är hemskt att ha ett liv i ditt eget land där du inte vill planera barn i framtiden för att inte utsätta sitt barn till den orättvisa som man själv får lida av.

Vi trivdes i Rishikesh som bl.a. är känt på grund av att The Beatles under 1968 tillbringade en tid i Maharishi Mahesh Yogi ashramet och utövade Transcendental meditation. Denna period anses som den mest produktiva för The Beatles. Rishikesh skall, enligt många källor vara en spirituell stad.

Personligen kunde jag inte hitta någon spiritualitet i Rishikesh dock är mentaliteten och kulturen annorlunda än i några andra delar av Indien jag besökt hittills och trycket på turister var betydligt mindre. Staden är ett populärt resmål för Israeliska unga killar och tjejer som röker hasch och marijuana öppet på allmänna platser, caféer, gator och överallt i staden. Detta är inte riktigt min grej men jag trivdes av lugnet i staden.

Efter 9 underbara dagar i Rishikesh var det dags att säga hejdå till flera nyblivna vänner och även till Maryam som skulle fortsätta sin resa vidare till Dalam Sala med några andra tjejer vi hade träffat under tiden.

Med den sista kramen vi gav till varandra började Maryam gråta. Jag grät inte även om det kändes tungt, i stället sa jag till henne:

“You are cheating! It should be my job to cry!”

Hon började skratta och kramade mig igen, grät lite till och i nästa stund var hon borta. Jag undrade om vi någonsin kommer att träffas igen och tänkte på alla de olika människorna som jag träffat under min resa. Ni träffas, spenderar trevligt tid tillsammans, ibland några timmar och ibland några dagar och i den stunden ni separeras är de förflytta för dig och du är en förflytta för dem.

Jag kom tillbaka till New Delhi som inte var ”New” för mig längre, åkte direkt till Pahar Ganj och bokade in mig på Vivek hotell där jag bodde när jag första gången landade i Indien.

Livet utanför hotellet var bekant och fullt av liv, rörelse, ljud och färger. Tiggare var som vanligt överallt och kunde ibland vara riktigt jobbiga med tiggandet som egentligen inte uppmuntrades av den Indiska regeringen och enligt informationen som man kunde hitta i olika böcker och tidningar, fanns det inte behov heller. Indien hade tillräckligt med resurser att mata alla sina medborgare.

I stort sätt ignorerade jag dem och gav aldrig pengar varken till vuxna och ännu mindre till barn. Att ge pengar till tiggare i Indien är ingen human gärning eftersom det bara skulle förlänga deras vistelse på gatan och barnen ska vi inte ens prata om. Den indiska maffian stod bakom barntiggandet och att ge pengar till barnen skulle inte på något sätt hjälpa dem utan skulle bara stärka maffian som i sin tur skulle sätta flera barn i arbete.

Min strategi var att ta barn till den första affären och köpa choklad som jag öppnade direkt på plats och gav till barnen att äta. Om jag inte öppnade chokladen fanns det risk att de i efterhand går tillbaka till affären och byter varan till pengar igen och det var exakt vad jag ville förhindra.

En dag var jag på väg från mitt hotell ute på något ärende och passerade förbi flera tiggare på gatan som sträckte ut sina händer mot mig. Jag gick förbi en man som var gravt handikappad och det var något fel med båda hans ben. Han kunde omöjligt gå och när han knappt kröp fram runt med händerna drog han benen efter sig på den smutsiga gatan.

Gatan var inte bara smutsigt, den var bedrövlig med allt skräp, matrester, damm, folk som spottade överallt, hundar som kissade på gatan och kor som också uträttade sina behov och lämnade både avföring och stank efter sig. Eftersom det inte finns något organiserat underhåll av allmänna platser (förmodligen finns det men det är svårt att se det) finns det både gammal och ny avföring överallt på gatorna.

Värmen gjorde inte saken bättre och jag har märkt att de dagarna när det var riktigt varmt kunde jag knappt andas om jag var ute så jag hade alltid med en schal som jag snabbt kunde sätta över näsan och munnen tills jag passerade de mest illaluktande delarna på gatan.

Jag tittade på den handikappade mannen och flyttade snabbt bort blicken framåt på något helt obetydligt mål. Jag gick förbi honom och passerade några meter när sången bröt sig genom allt oväsen som fanns runt omkring mig och tryckte bort alla andra ljud. Den han ikapp mig och fick mig att stanna och vända om.

Manen sjöng med hela sitt hjärta och släppte fram sin röst medan han kröp runt på sina händer. Han var inne i sin sång så han tittade inte ens på folket som passerade runt omkring honom. Jag tittade på honom från flera meters avstånd och fattade inte att han hittade styrkan för att sjunga i allt detta elände han befann sig i. Han brydde sig inte om omgivningen, han tiggde inte utan han bara sjöng för sin egen själ och han njöt av stunden.

Sången var på Indiska och jag förstod inte ett enda ord av den, den var otroligt vacker och denna man lade hela sitt hjärta i den. Hela omgivningen som var så fattig, smutsigt och hans fysiska tillstånd som var så svårt var ingenting annat än fascinerande och jag kände stor respekt för honom.

Jag gick tillbaka och hukade mig bredvid honom för att befinna mig i samma höjd som han.  Manen gav mig ett leende och visade hans gulröda tänder färgade av tobak som många Indier använde. Medan jag letade efter plånboken i min ryggsäck tittade jag upp på folk som gick förbi för att kunna se omgivningen från denna manens perspektiv. Många förbipasserande vände bort blicken, precis som jag gjorde bara för några minuter sedan.

Hur jobbigt måste det vara för denna mannen att vara osynligt, att titta på människor som vänder bort blicken och låtsas att han inte existerar?

Det var kanske därför han brydde sig inte om alla andra utan vände blicken till sin inre , hittade sång inom sig själv och sjöng för sig själv eftersom ingen annan var intresserad av höra hans sång. Det var rätt!Ingen annan var värd att sjunga för utom för sig själv.

Jag gav honom tillräckligt med pengar för en skaplig måltid och tackade för sången. Han tog emot pengarna, log mot mig och fortsatte att krypa vidare längst gatan medan hans sång gjorde plötsligt hela området vackert. Jag tittade efter honom och hans inställning till hans egen tillvaro fick mig att få perspektiv på många olika saker samtidigt.

En av dem är att jag blev så medveten om min egen osynlighet och i detta ögonblick något djupt inom mig  förändrades.  Hur många gånger har man känt sig osynligt av sin arbetsgivare, av arbetskollega, av sin partner, av sina vänner eller av sina släktingar? Hur många gånger kröp man omkring i själen och längtade att bli sedd som man är?Hur många gånger blev man besviken och ledsen för att man förblev osynlig för de som betydde så mycket?

Mitt inne på den smutsiga, illaluktande och bullriga gatan i Delhi stod jag och tittade efter den handikappade manen som kröp på sina händer och plötsligt i mitt inre såg jag en dörr med skylten ”Osynlig”.

Långsamt, gick jag fram och  stängde dörren.

Jag vände mig om, både i mitt inre och ute på gatan och fortsatte att gå längst gatan med ett stort  tacksamhetskänsla i kroppen, med ett leende på läpparna och efter några steg så började jag sjunga för mig själv.

Det var en underbar dag som blev ännu bättre när jag  fick höra goda nyheter, Maryam var på väg till Varanasi och skulle ha 12 timmars uppehåll i Delhi innan hon skulle fortsätta vidare. När hon nästa morgon kom till mitt hotell  var vi så glada att se varandra som att vi inte hade träffats på jätte länge när det i själva verket bara hade passerat några dagar. Vi spenderade tiden genom att gå runt i staden och eftersom jag ville besöka Akshardham Temple, min stora kärlek en gång till innan jag lämnar Delhi hängde hon med och var också imponerad av templet. På kvällen var det dags att säga hejdå till varandra igen men denna gången skrattade vi båda två och var övertygade om att vi kommer ses snart igen.

Nästa dag var det dags att åka till Nepal, Kathmandu så jag tog en taxi för att ta mig till Indira Gandhi International Airport. Taxichauffören var en Indier runt 35 år gammal som hade en cowboy hatt på huvudet och när han skrattade, vilket han gjorde hela vägen till flygplatsen, kunde man se en glugg mellan framtänderna.

Så fort jag satte mig i bilen började han sjunga:” I love my India”" Welcome to India”. Han körde mot flygplatsen, öppnade bilfönstret på hans sida och vid varje trafikljus där han stannade kastade han ut kommentarer till andra bilister som skrattade tillsammans med honom. Så fort trafikljuset växlade, körde han vidare och fortsatte att sjunga: ”I love my India”…”Welcome to India”

Han fick mig att le och må bra och efter ca 25 minuters körning, skojande och sjungande kom jag fram till flygplatsen med mycket bra humör. När han fick betalt för resan satte han sig i sin taxibil och sjungande körde i väg ”I love my India” ….”Welcome to India”

Läs föregående artikel om mina upplevelse i Indien, Skräcken i Haridwar

Efter 3 dagar i Jaipur som jag tillbringade tillsammans med min nyblivna Iranska väninna Maryam bestämde vi oss för att fortsätta resa tillsammans till Haridwar och Rishikesh. Maryam var helt ok och hennes host var en riktig gentleman. Hon fick nämligen en hel lägenhet bara för sig själv medan hennes host bodde i sin egen lägenhet några minuters bilresa från henne.

Jag blev också erbjuden att dela lägenheten med henne, men tackade nej eftersom jag redan hade betalat för rummet i mitt mysiga hotell och föredrog också att ha min egen tid för att kunna skriva i lugn och ro.

Vi pratade med hennes host och några av hans vänner som vi träffade en kväll på middag på en fancy golfklubb och de förslog till oss att besöka Haridwar och Rishikesh innan vi åker vidare till Varanasi som vi tänkte göra i första plan.

Efter en trevlig kväll med de tre gentlemännen sa vi hejdå till dem och tog morgontåget till Haridwar där vi planerade att stanna en dag och ta en lokalbuss vidare till Rishikesh som endast var en timmes resa ifrån Haridwar.

Vi kom till Haridwar runt 10:30 på morgonen och gick ut ur tåget i den stekande solen på jakt efter ett hotell. Alla hotell som vi var intresserade av och som rekommenderades av Lonely Planet låg i ett område där bilkörning är förbjuden så vi hade inget annat val än att ta var sin tunga ryggsäck och gå ut och leta efter ett hotell. Solen och värmen var bedrövlig och efter bara två minuter kände jag hur svetten rann nedför ansiktet och ryggen och min t-shirt blev helt blöt och klistrades vid huden.

Haridwar anses vara en av de sju heligaste platserna för Hinduer som tror att det droppar Amrit i staden, ett elixir för odödlighet. Miljontals pilgrimer, de hängivna och turister samlas i Haridwar för att utföra rituella bad på stranden av floden Ganges för att tvätta bort sina synder för att uppnå Niravana.

Det var precis den heliga tiden i Indien, folk var lediga och reste till Haridwar. Det var otroligt mycket folk på gatan som trängdes åt alla möjliga håll och vi försökte desperat trängda oss igenom folkmassan med dem stora lassen på ryggen som två sköldpaddor från det ena hotellet till det andra för att hitta ett ledigt hotellrum vilket verkade som ett omöjligt uppdrag.

Kokande heta och med dem stora ryggsäckarna på ryggen gick vi långsamt flera kilometer medan svetten rann nerför min rygg, ansiktet, halsen och armarna och jag kände hur hela jag snart skulle smälta ihop och förvandlas till en vattenpöl mitt på gatan. Mitt ansikte var knallrött av hettan ute, håret var helt blött av svett, stora droppar av svett rann ner från min överläpp, näsan och pannan rakt in i ögonen, munnen och ner längst halsen både på framsidan och baksidan längs ryggraden raka vägen till underkläderna.

Jag kunde känna den salta smaken i munnen medan svetten kliade i mina ögon och fick mig att blinka eftersom jag knappt kunde se vart jag gick.

Min väninna tittade på mig och sa:
”Zemira, if you die today, you are on the best place in the world. You will immediately get Nirvana. What else can you wish for?”
Vi började skratta som två galningar mitt på gatan, hela min kropp skakade av skratt och jag kände hur min ryggsäck gungade på ryggen så jag var tvungen att böja mig ner och stödja mig med händerna på låren så att jag inte skulle ramla ner på gatan både av skratt och utmattning. Detta gjorde att jag skrattade ännu mer och jag var fast i den positionen i flera minuter medan massor med folk trängdes runt om oss, knuffade oss fram och tillbaka och vi kunde inte sluta skratta.

När vi lugnade oss lite fortsatte vi våran jakt efter hotellrum och efter flera timmar hittade vi slutligen ett hotell som hade ett enda ledig rum medan alla andra rummen i hela hotellet var bokade av en enda familj på ca 45 medlemmar. De allihopa kom från New Delhi till den heliga staden för att besöka tempel och tvätta bort sina synder i Ganges River.

Vi satte oss ner medan vi väntade på att rummet skulle vara klart städat. När vi slutligen kom in i rummet möttes vi av en bedrövlig lukt av mögel. Det kändes som att självaste väggarna i rummet svettades lika mycket som jag gjorde och spred ut en tung kväljande lukt som var svår att behärska. Vi orkade inte leta efter ett annat hotellrum och vi skulle ändå fortsätta vidare till Rishikesh redan nästa dag så vi bestämde oss för att ta det äckliga rummet bara för en natt.

Efter en mycket välkomnande och uppfriskande kall dusch och ombyte gick vi ut för att utforska staden. Vi gick till Ganges River och beskådade de ritualerna där människor tvättade sina kroppar i den heliga floden. Haridwar var ett ställe som drog till sig alla sociala grupper av människor, rika som fattiga. Det fanns också många sjuka människor som kom till Haridwar för att dö där i den heliga staden med hopp att de kommer att uppnå Nirvana.

Floden är den centrala punken som hade en otrolig samlingskraft av alla sociala grupper och folk samlades överallt runt floden. Ovanligt många tiggare satt längst hela vägen till floden och vid flodstranden. De flesta av dem var kvinnor som med ena handen höll i sina små barn medan den andra handen var utsträckt i väntan att de förbigående ska skänka några slantar.

Hela området runt floden likaså som i floden var mycket smutsig, det låg högar med skräp överallt och vissa ställen vi passerade spred en obehaglig lukt. Runt floden som i själva floden kunde vi se olika föremål, skräp och även kroppar av döda djur som floden tog i sin hamn och förde vidare till en annan plats.

Allt detta verkade inte vara något besvär för människorna som kom för att ta ett dopp och tvätta bort sina synder. Tron till religionen och ritualen var så stark att ingenting kunde hindra dem från att utföra detta i Haridwar. Den starka tron hängde i luften och jag blev fascinerad av det starka religiösa inflytandet på människorna.

Kvinnorna badade och tvättade sina kroppar påklädda medan männen badade med nakna överkroppar. De fanns också barn i alla åldrar, allt från spädbarn som doppades i floden av sina föräldrar till tonåringar som plaskade och sprutade vatten på varandra.
Jag kunde inte låta bli att undra vilka synder ett spädbarn redan kunde begå men i den Hinduiska religionen trodde man på reinkarnation och föräldrarna ville förmodligen tvätta bort de synder som eventuellt begåtts i det tidigare livet.

Efter några timmar vid floden gick vi tillbaka till huvudgatan där det fortfarande var mycket folk och rörelse. Denna högtid var mycket viktigt för många Indier som tog fram de bästa kläderna med alla möjliga färger. Det såg ut som att en konstnär hade blandat ihop tusentals färger, blåst liv i dem och låtit dem kombinera sig själva genom rörelser i miljontals kombinationer ute på gatan.

Jag var mycket road av att titta på de olika plaggen och kvinnorna var mycket vackra i sina traditionella kläder och smyckena som de bar överallt på kroppen. Många av dem bar underbara smycken i olika färger, även på huvudet i någon slags kombination som gick från näsan till öronen, runt fötterna och även på tårna. Medan jag gick och tittade på dem livliga och färgglada rörelserna, såg jag lite lägre fram på gatan att en man med en lång kvast försökte få bort någon som satt framför hans butik. Detta var mycket ovanligt eftersom folk i Indien inte ens besvärade en hund som har hittat en plats att vila på.

Folk som gick förbi flyttade på sig och gick runt de två personerna i stora cirklar och deras ansiktsuttryck visade tydligt för mig att något var riktigt fel.

Jag kunde inte se vem det var eftersom mannen men kvasten stod precis framför den andra personen och gömde personen med sin kropp. Jag fortsatte att gå och precis när jag ville fråga Maryam vad som händer, flyttade mannen med kvasten på sig. Jag grep tag om Maryams hand medan jag snabbt stoppade den andra handen i munnen för att bita i den och kväva ett skrik som skulle kunna spräcka trumhinnorna på alla människorna som var i närheten av mig.

Han satt på gatan med båda benen utsträckta framför sig, han var helt naken på underkroppen vilket är det värsta som kan hända i Indien. I Indien visar man inte nakna kroppar. Punk slut! Inte ens västerländska kvinnliga turister går ut i mini kjolar eller kläder som visar mycket hud utan täcker kroppen och många gånger klär sig i de traditionella indiska kläderna.

Håret var långt, grått, smutsigt och hängde runt ansiktet som spagetti. Ansiktet var väldigt smalt, brunt och skrynkligt som ett russin, det var omöjligt att få en skym av hur han såg ut när han var yngre. Det var helt omöjligt att avgöra hans ålder, han kunde vara 30 år gammal och lika mycket vara 70 år. På överkroppen hade han den typiska indiska skjortan som en gång i tiden var vit men var så smutsigt så den nu var brun och hängde på honom i trasor.

Han var otroligt mager och skulle i bästa fall kunna se ut som att han precis lämnat ett koncentrationsläger om det inte var för hans högra ben. Hela framsidan av benet saknade både kött och skinn och man kunde tydligt se det kritvita benet på låret, hans knä rörde på sig varje gång han flyttade lite på kroppen. Allt kött på framsidan var uppätet av maskar och flugor. Maskarna samlades runt kanterna av köttet och man kunde se hur de virvlade runt på benet och blandades med svarta flugor.

Han ställde sig upp och med små steg började gå mot andra sidan av gatan. Hans smala ben stack ut under skjortan som två pinnar och kunde knappt bära hans kropp som inte var tyngre än 35- 40 kilo. När han gick såg det ut som att det var en osynlig stark tryckvåg framför honom.

Folk började automatisk flytta på sig åt alla håll och kanter och trängdes ännu mer med varandra. En yngre tjej som gick baklänges för att lämna plats till mannen ramlade på ryggen men hoppade upp på benet igen och flyttade snabbt på sig. Man kunde se skräcken i hennes ansikte och hon var rädd att han skulle gå nära henne även om han var flera meter ifrån henne.

Mannen såg ut som att han precis hade grävt upp sig själv ur en grav med halvuppäten kropp och vägrade att vara död. Detta skulle jag stark tro på om det inte var så att folk i Indien brukade brännas efter döden. Han var en död man som gick ut bland levande människor och spred skräck och skräcken var just det att han var vid liv. Hade han varit död, skulle det inte vara så hemskt men det hemska var att han fortfarande var vid liv. Hur kan man vara vid liv i ett så hemskt tillstånd som han var i?
Jag kan inte ens föreställa mig vad han gick igenom, vilken smärta han fick uthärda och hur han kunde klara av att gå överhuvudtaget.

Jag vände mig mot Maryam och såg att hennes läppar rörde sig men uppfattade ingenting av det hon sa.

-“Please, let go of my hand, it hurts.” Hörde jag Maryam upprepa flera gånger men jag fattade fortfarande inte något.
- “Zemira please, let go of hand! You will break my hand! It hurts!” Hennes ord nådde slutligen mitt medvetande och jag insåg att jag med stor kraft höll i hennes hand och skräcken av det jag precis såg gjorde att jag nästan bröt handen på henne.

Jag släppte snabbt taget om hennes hand och vände mig om för att titta efter liket som gick på gatan. Han gick långsamt mot Ganges River. Folk flyttade på sig framför honom och så småningom försvann han ur min synvinkel.

Maryam och jag tittade på varandra och denna blick sa allt som orden aldrig kan uttala. Vi fortsatte att gå bredvid varandra i en djup tystnad. Vi nämnde aldrig honom och jag antar att vi gjorde det av samma anledning. Vi skämdes, skämdes för att vi var medmänniskor men inte gjorde något. Allt gick så fort så man inte riktigt hann tänka.

Från dem spralliga färgglada bilderna på gatan till denna ofattbara bild, det kändes som att någon släppte en bomb i min hjärna och utplånade alla tankar. Jag vet inte vad man kunde göra, men något måste det vara. Det är inte ok. Det är inte ok att han var omringad av så många människor som beskådade honom utan att hjälpa till.

Jag klandrar inte andra för deras agerande, detta kan jag inte ta ansvar för, utom endast mitt eget. När man reser som jag gör just nu, lär man sig oerhört mycket om andra människor, man får perspektiv på så många olika saker men det viktigaste av allt är det som man lär sig om sig själv… och jag kan inte säga att jag gillade det som jag idag fick lära mig om mig själv!

Läs nästa artikel om min resa i Indien och Hur en sjungande gravt handikappad man hjälpte mig.

”No, I won’t give you 200 rupies”, sa jag med en vanlig röst.
”Yes M’am, 200 rupies.”
”That wasn’t our agreement. You said 100 rupies, and now you want 200 rupies? I’m not going to pay you that!”
”Yes M’am, 200 rupies.”
”No!”
”Yes M’am 200 rupies.”
”No!” Jag tog fram min plånbok, tog ut 100 rupies och gav pengarna till en kille som hjälpte mig kl. 6:00 på morgonen att släpa min tunga ryggsäck genom hela tågstationen i Agra och in i tåget som skulle föra mig till Jaipur
”Yes M’am, 200 rupies”
”No!” Sa jag med en bestämd röst samtidigt som jag borrade in min blick i hans ögon för att visa att jag verkligen menade det jag sa.
”OK, M’am, have a nice trip!”, sa han, stoppade pengarna i sin ficka, vände sig om och gick.

Denna och liknande typ av scenario är mer än vanliga i Indien som är ett stort land och många människor kämpar för överlevnad från dag till dag. Det är ingen mening att vara arg eller att ta det personligt när dem plötsligt vill ta mer betalt än vad ni har kommit överens om från början. Detta händer överallt i alla möjliga situationer inklusive hotell, restauranger, affärer, taxi tjänster osv.

Jag fick lära mig att jag behöver bekräfta mina ord med kroppsspråket så att de ska förstå att jag menar det jag säger vilket inte är så konstigt om man tänker på alla de artiklar som handlar om kommunikation där ca 95 % är kroppsspråk och resten ord, tonläge osv. Indien är ett levande exempel på att detta är sant och om man inte bekräftar det man säger med kroppsspråket så tror ingen att man menar vad man säger.

Hon kom in i kupén direkt efter att killen som jag betalade för hjälpen gick ut, slängde sin ryggsäck på sätet och la sin handväska bredvid ryggsäcken för att befria händerna. Efteråt tog hon tag i sin tunga ryggsäck med båda händerna och försökte lyfta upp den över huvudet på sin sovplats. Jag höll på att låsa min egen ryggsäck under sittplatserna i den trånga kupén och såg hur hon kämpade med ryggsäcken så jag tog tag i den andra änden och tillsammans lyfte vi upp den på hennes sovplats.

Hon tittade knappt på mig men sa med en tyst röst: ”Thank you!”, klättrade upp på sin sovplats, knuffade ryggsäcken som hon använde i stället för kudde och tog ut en stor schal från sin väska. Hon lindade den stora schalen runt sin smala kropp och halva huvudet och la sig direkt för att sova utan att titta runt eller säga något mer.

Jag vände mig om utan att säga något, böjde mig ner och fortsatte att kämpa med min egen ryggsäck som jag placerade under sittplatserna. Den var skyddad med ett säkerhets nät så att ingen skulle kunna öppna den och hade också ett lås som användes för att låsa den vid ett fast föremål.

Inte för att jag hade några värdefulla saker i min ryggsäck men jag ville i alla fall förhindra onödiga problem på vägen i fall att den blir stulen och framförallt få möjligheten att slappna av under de kommande 6 timmarna på tåget till Jaipur.

Jag hittade nycklarna till låset, fäste kedjan under sittplatsen på en liten metallring som var fäst vid undersätet just för detta ändamål och låste ryggsäcken. Min lilla ryggsäck som faktiskt var mycket mer värd lyfte jag upp på sovplatsen och sedan klättrade jag själv upp med hjälp av en liten stege. Jag tog fram reselakan som jag köpte innan resan och medan jag höll på att fixa den tänkte jag att det förmodligen var det smartaste köpet jag någonsin har gjort.

Den har redan kommit till användning så många gånger när de hygieniska omständigheterna i Indien inte var på topp så att jag i alla fall kunde förlita mig på att jag alltid har ett rent underlag. Den var formad mer som en sovsäck så jag kunde dra upp blixtlåset och stänga in mig i den. Min lilla ryggsäck fick också plats inne i påslakanet tillsammans med mig och jag kände mig trygg och avslappnad.

Medan jag låg där kastade jag en blick på tjejen som låg mitt emot mig på den andra sovplatsen. Hon var väldigt smal och vägde knappt 45 kilo på en längd som var ungefär 163 cm. Hon var vänd med ansiktet mot mig, huvudet var böjt och det enda jag kunde se var en slinga som kikade ut bakom schalen. Resten av det mörka håret var kortklippt och hon såg mer ut som en pojke än som en flicka.

Tåget började redan rulla i väg och jag lyssnade på dess ljuvliga visslingar och rytmiska gungande som så småningom förde mig långsamt in till sömn. När jag vaknade fyra timmar senare var det mycket mer liv på tåget och när jag tittade runt var allt i sin ordning och det vanliga Indiska tåg livet var i full fart med försäljare som passerade kupéerna, folk som pratade, flyttade runt, sov, åt, drack och passade på att umgås.

Tjejen mitt emot mig sov fortfarande men hade under tiden bytt position och vänt ryggen mot mig. Hon låg precis på kanten av sovplatsen och jag var rädd att om tåget skulle tvärbromsa att hon skulle flyga i väg och ramla ner på folk som satt under våra sovplatser. Jag funderade på att väcka henne och be henne flytta på sig så att hon inte ramlar ner.

”Wake up!” Hörde jag en röst medan någon samtidigt ryckte i mina ben för att väcka mig. Det var tjejen som låg mitt emot mig, hon var vaken och höll på att samla ihop sina saker. Tåget var nästan tomt på folk och bara några enstaka personer passerade vår kupé på väg till utgången.

”This is the last station – Jaipur. Where are you going?”
”I’m in the right place” sa jag medan jag hoppade ner från min sovplats och tog tag i min lilla ryggsäck för att hitta nycklarna och låsa upp den stora ryggsäcken.Tydligen somnade jag om medan jag funderade på att väcka henne och det blev precis tvärt om, tjejen väckte mig.

De flesta människorna hade redan gått och det var bara hon och jag kvar i vår kupé, så vi packade snabbt ihop våra saker och gick ut i den stekande solen med var sin tunga ryggsäck på ryggen.

På vägen till utgången började vi prata och jag fick reda på att hon också reste själv i Indien precis som jag och inte hade bokat något hotell i Jaipur utan kommer att bo hos en helt okänd person som hon kom i kontakt med via en CouchSurfing webbplats som förmedlar kontakter mellan resenärer över hela världen. Hela grejen går ut på att du hittar någon som ska hosta dig i ett annat land eller att du hostar folk som kommer till ditt land eller din stad och på detta sätt skaffar du också nya vänner.

Redan när vi närmade oss utgången kom första personen med frågan: ”Where are you going, hello M’am. Taxi M’am, 200 rupies M’am” och det första erbjudandet trillade in trots att taxichauffören inte visste vart vi var väg. Efter den första taxi föraren började det komma flera och innan vi hann komma ut från tågstationen var vi omringade av sju, åtta personer som alla frågade: ”Where are you going?… Come on M’am, here is my taxi… 200 rupies M’am… where are you going?… which is your hotel Mam?”

Det var så mycket oväsen runt oss och det kändes som att man plötsligt hade hamnat i ett geting bo och ju mer man försökte bli av dem, kom det fram flera och flera och ställde samma typ av frågor. Vi tittade på varandra och började skratta. Även om vi inte kände varandra hade vi något gemensamt, vi tillhörde samma grupp i detta land och gruppen är turist, vilket i sin tur är en målgrupp för att tjäna pengar för alla de människor som sysslar med någon form av service arbete.

Hon lånade min mobil och ringde upp sin host för att informera honom att hon är framme och att han kan komma och hämta upp henne.

”Taxi M’am…..where are you going M’am…..200 rupies M’am…” fortsatte att upprepas från alla åtta personerna som vi blev omringade av och de kom fram flera och flera.

Varje gång vi försökte att kommunicera med varandra kom det en ny person och avbröt vårat samtal med samma fråga…”where are you going… taxi M’am.. which hotell M’am …welcome M’am…”

Jag vände mig mot dem och lyfte upp min hand utan att säga ett ord och tittade på var och en av dem. Mer än tjugo par trötta, hoppfulla ögon tittade på mig i hopp om att just den personen ska få denna taxi körning. När jag såg deras ögon försvann min irritation i samma sekund men jag var fortfarande tvungen att få avstånd och lugn och ro för att kunna prata med tjejen.

“I know that you are here and that you want to help us. Thank You! As soon as we decide where we are going, we will let you know. Now please, just give us some space and some time to talk to each other.”

De flyttade på sig två meter ifrån oss och jag såg en rad av människor som bildade en väg framför oss och alla ögonen riktades mot mig och min Iranska nyblivna kompis. De var tysta ett tag, bara tittade på oss och sedan började de viska sinsemellan.

Jag ställde några frågor till den Iranska tjejen och svaren tydde på att hon aldrig träffat denna kille i sitt liv, hon visste ingenting om honom och han var på väg att hämta upp henne och skjutsa henne till sin lägenhet. Jag blev mycket orolig när jag hörde allt detta och bad henne ta mitt indiska mobil nummer och adressen till hotellet där jag bor så att hon kunde ringa mig eller komma till mitt hotell i efterhand i fall att något inte skulle kännas rätt.

Hon bad mig att stanna kvar och vänta tills han kommer i fall att det inte skulle kännas så bra så kunde hon bara fortsatta direkt med mig till mitt hotell. Efter ca 20 minuter kom det fram en kort typisk indisk kille och gick rakt emot mig med en utsträckt hand. ”Welcome to Jaipur, It’s going to be a pleasure to show you my city.”

“Sorry, I think you made a mistake. It’s not me that you should meet. It’s her”. Sa jag och visade med handen min Iranska kompis. Vi tittade på varandra och log.

Han hälsade på henne också och visade oss vägen till hans bil, samtidigt som alla taxiförarna följde efter oss och nästan panikslagna skrek:”M’am, Taxi M’am,Taxi M’am!”

Efter några minuter var vi framme framför mitt hotell där jag gick ut ur bilen och tjejen fortsatte sin resa med den okända mannen till hans lägenhet…

Barn med ADHD kan behöva mer stöd och hjälp med läxor, skolprojekten, aktiviteter och runt andra rutiner som kan upplevas som extra utmanande som till ex morgonrutiner.

Att få ett barn att stiga upp ur sängen på morgonen och ut genom dörren i tid till skolan kan vara en riktig utmaning och om barnet dessutom har Attention Deficit Hyperaktivitet Disorder (ADHD), kan denna process sätta prov på tålamodet hos de flesta föräldrarna.

Morgonen är en pressad tid och innebär en hel del åtgärder vilket ibland kan ta fram aggressivt beteende hos ADHD barn vilket kan vara en svår utmaning speciellt om föräldrar också  har en ADHD diagnos.

Barnen kan glömma böcker, läxor, gympakläder, matlåda och allt detta kan gå fel just på morgonen när de kommer på att de har glömt att berätta till sina föräldrar att de just idag ska ha en matlåda. Detta ökar stress lika mycket hos barn som hos föräldrar och en morgonrutin förvandlas väldigt fort till en mycket stressig start på dagen.

För ADHD barn kan dessa scenarier förstärka låg självkänsla och negativ självbild och de kommer bygga upp en negativ uppfattning om sig själva som kan ha konsekvenser livet ut.

Egentligen behöver barnet få lite hjälpmedel i olika former som kommer att göra starten på dagen mycket mer behaglig, smidig och en trevligare upplevelse.
Du kan förändra detta genom att skapa en steg-för-steg personlig handlingsplan och i 90 % av fallen få morgonrutiner att gå smidigt.

1. Individanpassa och beskriv morgonrutiner
Om det är flera barn i familjen i olika åldrar är det mest lämpligt att anpassa rutiner till var och en av barnen. Ett bra underlag är skolscheman med starttider på morgonen.

Lägg ut stegen och se till att de blir förankrade

– 07:00 stiga upp

– 07:10 vara påklädd

– 07:20 frukost

– 07:35 packad skolväska

– 07:40 gå ut genom dörren

– 08:00 vara i tid till skolan

2. Kom överens med barnet om antal påminnelser för varje steg som ska utföras innan ni arbetar fram rutinen
Ett hjälpmedel kan vara en vanlig väckarklocka eller att du själv går in i rummet och påminner barnet att den ska stiga upp ur sängen. Förstärk rutinen med olika kort för varje steg uppskrivet på kortet. Efter varje steg barnet gör ska den lämna kort till dig. Det är ett enkelt sätt att hålla reda på alla de uppgifter som ska göras för barn och förälder, speciellt om föräldrar också har ADHD.

3.Sätt upp ett belöningssystem
ADHD barn kan behöva lite extra stöd eftersom de lätt blir distraherade och inte hoppa ur sängen direkt. När du skapar ett belöningssystem se till att det finns en viss summa uppmaningar eller påminnelser för varje steg för att ditt barn ska i slutänden få en belöning. De kan vara i olika färger och former som stjärnor, blommor, tummen upp eller ner etc.

Ett antal figurer ska ge en viss belöning. Om de missar att få en figur för en viss aktivitet kan du fortfarande uppmuntra barnet att göra andra aktiviteter som till ex: Du får inte din belöning för att klä på dig i tid, men du kan fortfarande få din belöning för städning av rummet.

Knyt ihop figurer till de aktiviteter barnet gillar och ge dem möjlighet att lösa upp figurer för spel, tv, datortid för äldre barn etc.

4. Utforma ett belöningssystem som skapar medvetande om konsekvenser
Belöningsstimulans tenderar att vara en av de mest effektiva och genom poängsystem blir varje steg barnet gör väldigt tydligt och konkret. Genom detta system kommer barn att se sambandet mellan ”beteende-konsekvens” på ett mycket tydligt sätt utan att känna att du straffar den. Konsekvenser och belöningar bör vara så omedelbara som möjligt och självklart anpassas med barnets ålder.

5. Håll dig själv under kontroll
När saker inte går smidigt håll dig under kontroll och prata med en lugn röst även om barnet skriker. Lägg ansvar på barnet för dess beteende och använd en stadig och lugn röst och om trots allt ingenting fungerar just denna morgon är det bästa man kan göra att konstatera att ni kommer att vara sena, acceptera det och fortsätta vidare så lugnt som möjligt.

Rutin är en viktig del av att hantera barn med ADHD och de rutiner som beskrivs här kan hjälpa både dig och ditt barn även i många andra situationer där en tidspress finns och ska hanteras.

Lycka till!

Efter några dagars acklimatisering och besök på flera fantastiska platser i New Delhi bestämde jag mig att lämna Delhi för tillfället och ta mig vidare till staden Agra för att se Taj Mahal.

Agra ligger endast 3,5 timmars tågresa från Delhi så jag köpte en tågbiljett med en fönsterplats för att njuta av naturen under min resa till Agra.

Jag kom fram till tågstationen en halvtimme tidigare och väntade förväntansfullt på perrongen att tåget ska komma fram och att jag ska upptäcka mer av Indien. Det kryllade som vanligt överallt av folk och jag såg att jag var en av de få utlänningar som fanns i den stora massan av folk.

Människor i Indien tar varje tillfälle i akt att sätta sig eller sträcka på kroppen oavsett vart de befinner sig och tågstationen var inget undantag. De använder stora plastbitar som underlag och sätter sig gärna ner, ligger eller sover så jag var tvungen att kliva över eller gå runt dem för att ta mig fram.

Som vanligt stirrade folk nyfiket på mig eftersom jag är en vithyad, lång och blond kvinna och oavsett vart jag går får jag mycket uppmärksamhet. Människor som kommer till stora städer från landet har aldrig sett en vithyad blond kvinna i hela sitt liv.

Många av dem har inte ens elektricitet i sina byar och en TV ska vi inte ens prata om. De har hört talas om att det finns vita människor som kommer från avlägsna länder och nu har de också fått möjligheten att se en av dem och kommer att berätta om det när de åker tillbaka till sina byar.

Under min korta tid i Indien har jag ofta upplevt att folk pekar på mig medan de viskar något till varandra. Efter lite mer viskande kommer de försiktigt fram till mig, frågar om de får ta en bild och vill gärna trängas så nära mig som möjligt, röra vid min hand och prata med mig samtidigt som de bjuder på stora breda leenden.

Jag kan inte låta bli att le tillbaka och låter de ta så många bilder de vill och passar på att själv ta bilder tillsammans med dem.Många av de andra turister jag träffar delar samma erfarenhet som jag, speciellt blonda kvinnliga resenärer.Några av dem tycker att det till och med är jobbigt att vara uttittad och tillfrågad om fotografering och kan visa tecken på irritation.

Medan jag väntade på tåget såg jag människor sitta i grupper, stora som små. De pratade, skrattade, tog hand om barnen, drack vatten, tvättade händerna, åt mat och så fort tåget började närma sig, packade de fort alla sina saker och trängdes för att kliva in på tåget så fort som möjligt.

När tåget kom närmare såg jag folk hänga överallt på utsidan av tåget, vid dörrarna, fönstren och på taket och jag blev påmind om alla de bilder som går runt på facebook om Indisk transport med olika skämttext. Detta fick mig att le eftersom bilderna jag såg förvandlades plötsligt till verklighet som jag fick möjligheten att beskåda med mina egna ögon.

Jag tittade mig omkring för att se hur den lokala befolkningen gör för att ta sig in på tåget och följde deras exempel. Snart använde jag mina armbågar, knuffade bort mina medpassagerare och trängde mig fram vilket inte var enkelt med en stor ryggsäck hängandes på ryggen och en mindre i handen.  Efter en kamp med alla andra som också ville komma in på tåget klev jag äntligen andfådd och genomsvettig upp på tåget.

När jag kom fram till min kupé, kom det samtidigt också två affärsmän och en tibetansk man som såg ut som en munk men som var klädd i vanliga Indiska kläder. Kupén rymde sammanlagt tio platser, sex sittplatser, tre på varje sida som tittade mot varandra, två sovplatser som var placerade med hela längden ovanför sittplatserna och ytterligare två sittplatser som låg på andra sidan av gångvägen vid det motsatta fönstret.

Det var ganska mycket rörelse på en liten yta och jag försökte hitta plats för min tunga ryggsäck. Det fanns ett utrymme under min sittplats och jag försökte knuffa den under men det var trångt och kämpigt att göra det, plötsligt kom det fram tre par händer till min hjälp och fixade ryggsäcken på plats.

En ung och vacker indisk kvinna satt mitt emot mig. Hon reste tillsammans med en lika vacker medelålders kvinna som var hennes mor. En ung kille låg på ena liggplatsen mitt emot min sittplats och jag kunde se honom medan en annan kille låg på den andra sovplatsen som var ovanför mitt huvud men jag kunde inte se hur han såg ut. En ung man med mustasch satt bredvid mig på mittplatsen.

Ena affärsmannen satte sig bredvid den unga mannen med mustasch och ”munken” satte sig längst ut vid gångvägen så vi var fyra vuxna personer som trängdes i utrymmet avsett för tre personer.

Den unga kvinnan som satt mitt emot mig hade lagt sin stora resväska under fönstret som i sin tur tog halva min sittplats och det fanns knappt något utrymme för mina ben. Eftersom vi var fyra som satt ganska tätt intill varandra kände jag mig väldigt obekväm och klämd i hörnet bredvid fönstret och undrade hur jag kommer att klara av hela resan till Agra.

Under tiden satte sig den andra affärsmannen mitt emot ”munken” och pratade affärer med sin kollega. De hade inget annat bagage förutom var sin Acer dataväska och jag tror att de var på väg till ett affärsmöte. Språket var helt okänt för mig men det var bara några få ord som Cisco, Network och Microsoft som gjorde att jag förstod att samtalet kretsade runt IT.

Vid fönstret på andra sidan av gångvägen satt tre yngre killar och trängdes på två sittplatser. Sammanlagt var vi tolv personer som delade platser för tio personer plus resväskan som i sin tur tog mer än halva min plats för benen.

Tåget började sakta rulla i väg och jag tittade nyfiket ut genom öppningen i vagnen med galler på utsidan som kallades för fönster. Min t-shirt var redan genomblöt av svett och klistrades vid huden vilket inte var så konstigt med tanke på att det var 38 grader varmt redan på morgonen och jag välkomnade vinden som fläktade in genom fönstret när tåget fick lite fart.

Varannan minut mötte vi ett annat tåg och jag blev medveten om den enorma tågtrafiken som finns i Indien. Den transporterade ca: 14, 5 miljoner människor på en dagsbasis vilket utgör cirka 1 ½ del av hela den svenska befolkningen.

Efter ett tag avtog tågtrafiken och även om vi hade rullat i ca 10-15 minuter var vi fortfarande inom Delhis områden och passerade förbi huvudstadens förorter.Hela området återspeglade en fattigdom som var svår att smälta och förstå.För mig som kommer från ett välordnat land med hög standard syn på allt detta var orealistisk, omöjligt och helt overkligt och jag tänkte: ”Det här kan inte vara sant! Det här måste vara kulisser för en filminspelning!”

Tvätten som hängde här och där och folk som sysslade med ett och annat visade att detta var ett bostadsområde för en stor massa människor och djur. Hundar, kor, hästar, getter och grisar strövade runt på den enorma soptippen medan nakna barn sprang runt mellan djuren och jagade varandra.

Flera andra människor och barn rotade bland soporna och stoppade saker i stora påsar som hängde över deras axlar. Jag kände en kraftig lukt och tvingades att dra upp min svettiga t-shirt och täcka över näsan och munnen för att dämpa den tunga lukten.

Det var inga kulisser för någon filminspelning, inget monterat scenario, utan en rå verklighet för många människor som bor under dem hemska omständigheterna. Det gick upp för mig att tåget höll på att passera förbi slumområden.Det var svårt för hjärnan att förstå att detta är verkligheten för många människor och deras vardag.

Det kändes som att jag plötsligt blev förflyttad flera hundra år bakåt i tiden och min hjärna kämpade hårt med att smälta intrycken och de bilder som ögonen skickade till den. Det blev ännu svårare att förstå denna värld när jag lyfte upp blicken och såg de moderna skyskraporna som sträckte sig mot himmelen i bakgrunden av slumområdena.

Jag hörde mina tankar gå runt i huvudet som ett mantra: ”Något är fel, något är fel, något är riktigt fel, något är fel med världen, något är fel med människor, något är fel med mänskligheten….”

Den ofattbara kontrasten av de två världsbilderna och deras parallella existens intill varandra tvingade mig att vända bort blicken. Jag var tvungen att titta någon annanstans för att ge mig tid att smälta det jag precis hade sett.

Jag vågade inte titta på människorna runt omkring mig eftersom jag var rädd att de skulle se i mina ögon hur mycket jag skämdes. Jag skämdes över någonting som jag inte riktigt kan förklara för mig själv.

I stället sänkte jag ner blicken och tittade på mina händer. I min högra hand höll i min favoritpryl  iPhone. När jag tittade på den kändes den plötsligt så främmande. Den tillhörde till en annan planet, ett annat liv och det kändes som att både jag och min iPhone på något sätt blev förflyttade genom tiden och hamnade i en annan tidsdimension på en okänd planet.

För att få lite tid att reflektera och samla mig igen tittade jag runt i våran kupé och såg att den unga kvinnan läste tidningen som några minuter tidigare lästes av den unga mannen som låg mitt emot min sittplats. Modern till den unga kvinnan hade lagt sig för att sova och hennes huvud vilade på dotterns lår.

Affärsmannen som satt bredvid den äldre kvinnan hade flyttat på sig för att befria mer plats för henne och pratade fortfarande affärer med sin kollega. Den unga mannen som satt bredvid mig åt en smörgås och utbytte då och då några ord med den unga kvinnan som bläddrade i tidningen.

Efter ett tag sträckte hon över tidningen till honom och vände sig mot mig. Hon insåg hur obekvämt jag satt och frågade om det går bra att sitta. Jag sa till henne att det var obekvämt så vi bestämde oss för att flytta på hennes resväska och frigjorde lite mer utrymme för mina ben.

Jag tackade henne både med ord och med ett leende och hon log tillbaka mot mig. Jag vände mig mot fönstret igen och tittade ut. Vi hade lämnat slumområdet bakom oss och i stället beskådade jag den vackra naturen där männen odlade marken med väldigt enkla redskap och med hjälp av djur. Jag konstaterade att detta tåget tog mig igenom tidsresan som jag inte riktigt var beredd på.

Kvinnor gick i en rad, ena efter den varandra som bar stora höstackar på huvudet som gömde deras ansikten och överkroppen, det var kläderna som avslöjade att det var kvinnliga arbetare ute i fältet.

Något rörde vid min vänstra axel som väckte mig tillbaka till verkligheten. Den unga mannen med mustasch som satt bredvid mig hade under tiden somnat och hans huvud hittade stöd mot min axel.

Jag kände mig väldigt obekväm i den nya situationen där en helt okänd man lutade sitt huvud mot min axel och sov. Jag var inte riktigt van det och visste inte vad jag skulle göra. Väcka honom, knuffa bort honom, flytta på mig så att hans huvud hänger utan att vidröra min kropp eller låta bli och låta honom sova lutad mot mig. Jag kände hur stel jag blev i kroppen och bara satt stilla utan att röra på mig.

När jag tittade runt såg jag att det var ”munkens” tur att läsa tidningen och han hade också bytt plats med affärsmannen så att kollegorna nu satt direkt mitt emot varandra och pratade fortfarande affärer.

De tre unga killarna som satt vid det andra fönstret hade också bytt plats men de var bara två utan att jag visste när den tredje hade gått iväg. De skrattade tillsammans, lutade mot varandra och deras kroppsspråk visade att de var goda vänner.

Jag sneglade igen på mannen som lutade sitt huvud mot min axel, suckade och bestämde mig att inte göra någonting utan låta honom sova. Den äldre kvinnan sov fortfarande med en paskmir schal över ansiktet och dottern började prata med den unga mannen som låg på liggplatsen mitt emot mig. De pratade en stund och sedan klättrade han ner och satte sig mellan de två vännerna som satt vid det andra fönstret.

Den unga kvinnan klättrade upp och la sig på den platsen där killen låg och jag kom fram till att det måste vara hennes man eller hennes bror som lät henne vila där i stället.

Det blev lite mer liv mellan de tre killarna och de pratade och skrattade tillsammans. Den unga mannen sträckte in sin hand i sin väska och tog upp flera äpplen som han delade runt. Han fick ögonkontakt med mig och erbjöd mig ett äpple med gester och leende som jag med ett leende tackade nej till.

Jag tittade genom fönstret igen och längst hela resans väg såg jag folk arbeta i fältet. Det fanns inga hus i närheten av fälten och jag undrade vart folk som arbetade på fältet bodde. Det enda man kunde se var någon typ av runda hjul i 3-4 meter i diameter byggda av hö som förmodligen hade funktion att ge skydd för djur och människor när det var riktigt varmt eller vid oväder.Min västerländska hjärna hade fel igen.Folk faktiskt bodde i de objekten, utan ström eller vattnet och hela livet kretsade rund odling av jorden.

Tåget rullade vidare och var full av liv på alla möjliga sätt.  Olika försäljare passerade vår kupé med jämna mellanrum och erbjöd te, kaffe, mat, vatten, förfriskningar, kakor, frukt och allt man kunde önska sig.

Tidningen gick vidare från munken till en av killarna som satt vid fönstret på andra sidan. Han bläddrade i den och visade något till sin vän och de bägge pekade på någonting i tidningen samtidigt som de skrattade högt.Mannen som var lutad mot mig vaknade, ställde sig upp och gick iväg någonstans. Munken flyttade på sig och satte sig bredvid mig medan en helt okänd man kom och satte sig på hans plats.

Den äldre kvinnan som låg och sov mitt emot mig vaknade, satte sig och sträckte sig efter en liten ryggsäck som hon började packa upp mat ur. Hon väckte dottern som klättrade ner och gick till toaletten.

Modern satte sig på dotterns ursprungliga plats, sträckte händerna genom fönstret, tog en flaska med vatten och tvättade händerna innan hon började äta. Dottern kom tillbaka och satte sig snett mitt emot mig. Maten de packade upp luktade underbart och påminde mig att jag inte hade ätit någonting så min mage började protestera högt.

Modern tittade på mig, sa något till sin dottern som i sin tur vände sig mot mig och som med ett leende och gester visade att jag är välkommen att äta tillsammans med dem. Jag log mot dem, satte ihop mina handflator och sa ”Namaste” men tackade nej till maten och förklarade att jag snart kommer till min destination och kommer att äta lunch där.

De log tillbaka mot mig och fortsatte att äta medan tidningen fortsatte sin resa och gick vidare till nästa kupé.

Jag tittade på de interaktioner mellan människor och allt som jag såg och upplevde under tågresan var på något sätt självklart och precis som det borde vara.

Det var självklart att jag ska få hjälp med min ryggsäck.Det var självklart att alla ska dela på en tidning.Det var självklart att alla ska sitta bredvid varandra och göra extra plats för flera människor.  Det var självklart att affärsmannen ska flytta på sig så att kvinnan kan sova bekvämare. Det var självklart att den unga mannen ska ge sin plats till den unga okända kvinnan så att hon kan vila. Det var självklart att mannen ska luta sitt huvud mot min axel för att få stöd för huvudet. Det var självklart att dela äpplen till alla medpassagerare. Det var självklart att ha kroppskontakt med okända människor som satt bredvid varandra. Det var självklart att byta plats med varandra. Det var självklart att bjuda en helt främmande blond utländsk kvinna på mat.

Det är så självklart att allt detta är självklart.

Jag satt fortfarande på samma plats och tittade ner i mina händer. iPhonen som fortfarande låg i min högra hand kändes ännu mer främmande, onödig och löjlig. All kommunikation fanns redan där och det enda vi behöver påminnas om är att vi är människor och har med andra människor att göra.

Från mitten av september 2012 kommer min 9 månaders resa till Asien att begränsa möjlighet till personlig coaching och i stället får du möjlighet till rådgivning via e-post.

Människor tenderar också att vara mer öppna när de skriver om sina problem. Denna öppenhet hjälper mig att förstå frågorna bättre och på en djupare nivå.

Fördelen med att arbeta via e-post ger mig mer tid att fundera över dina problem så att du i slutänden får genomtänkta förslag och råd som passar just dina behov.

Genom rådgivning via e-post kan du få hjälp inom två områdena – ADHD och Personlig Utveckling

ADHD Rådgivning

1. Utveckla medvetande om hur ADD – ADHD drabbar relationer med andra människor/partner

2. Stanna på rätt spår vid projektarbete

3. Eliminera sena ankomster

4. Skapa vision runt din karriär och dess riktning

5. Upptäcka och förstärka dina ADD – ADHD gåvor

6.Skapa ordning och reda runt omkring dig och i ditt liv

Personlig Utveckling Rådgivning

1. Göra framsteg i varje aspekt av ditt liv genom att eliminera de begränsande övertygelser om dig själv

2. Övervinna rädslor och få en ” kick”  som  leder till förverkligande av dina drömmar

3. Klargöra dina mål och befria gömda krafter att uppnå dessa mål.

4. Hålla fokus på dina mål för att uppnå dem på det snabbast möjliga sättet

5. Eliminera emotionella blockeringar som håller dig fast, det kan vara ilska, hat, känsla av orättvisa, avundsjuka etc.

Hur fungerar e-post rådgivning

1. Beställ en E-post Rådgivning

2. Ställ en fråga (e-post zemira.goja@coaching-center.se)

3 Underteckna din e-mail med samma namn som det står på betalningen

4. Få ett svar inom 2-7 dagar.

Krav:
1. Specificera vilket område du behöver hjälp med – ADHD eller Personlig Utvecklig

2. Tänk igenom din fråga och var så tydlig som möjligt (ställ endast 1 fråga per E-mail så att jag vet vad exakt du behöver hjälp med)

3. Inkludera så mycket detaljer som möjligt i din fråga.

Många föräldrar kan uppleva att det är extra svårt att få barnen att göra läxor och för föräldrar med barn som har Attention Deficit Hyperactivity Disorder (adhd) kan det vara extra kämpig.

Här kommer några generella tips som kan hjälpa alla föräldrar med skolbarn dock särskild de föräldrar som har skolbarn som utmanas också med Adhd.

Barn lär sig bäst när de får möjligheten att se exempel på hur man kan lösa en uppgift. Istället för att du ska göra arbetet, visa ditt barn hur man skulle göra en liknande uppgift, steg för steg. Efter varje steg uppmuntra barnet att förklara för dig varför varje steg var nödvändigt.

Till exempel i det en problemlösning uppgift där två bilar kör med olika hastigheter kan du börja med att rita ett diagram över dem två bilarna med den sträcka de måste köra och de olika hastigheter. Fråga ditt barn, ”Vad kan detta diagram visa mig?”

Du kan också erbjuda alternativa sätt att lösa en uppgift. Om ett barn kämpar med t.ex matematiska ekvationer, förvandla ekvationen till en berättelse så att barnet kan enklare förstå. ”Låt oss säga att Sara arbetade fyra timmar och tjänade 760 kronor, vad skulle hennes timlön vara?”

Genom att stimulera ditt barn att använda olika delar av sin hjärna kommer den enklare att lösa framtida uppgifter. Forskning visar att vi använder den främre pre frontala cortex att lösa ett problem som är presenterad i form av berättelser, och den bakre parietala cortex för ekvationer – båda av dem leder till en korrekt lösning.

Om ditt barn har svårt att lösa en uppgift kan det hända att han/hon har missat ett nyckelbegrepp i grunden och utan tillräckligt med baskunskaper blir det svårt att klara av nästa nivå. Du kan behöva granska tidigare lektioner för att hitta den biten som barnet har missat.

En viktig del i lärandeprocessen är att visa ditt barn hur den kan hitta de resurser den behöver för att framgångsrikt lösa sina uppgifter. Visa honom hur man hittar de resurser och exempel han behöver, vare sig i böckerna, på internet i biblioteket eller i klassrummet.

Ta en annan väg. Föreslå alternativa sätt att tackla en uppgift. Om en algebraisk formel verkar outgrundlig, använd ett diagram för att förstå problemet. Se till att visualisera uppgiften för att barnet ska enklare förstå begreppet.

Vid teoretiska uppgifter som t.ex att lära sig geografi eller historiska händelser, använd gärna mindmapping som ett strukturerat och visuellt verktyg för att hjälpa ditt barn att enklare komma ihåg fakta till prov eller läxor.

Var inte rädd för att säga, ”Jag vet inte hur man gör detta heller. Låt oss leta efter lite hjälp.” Detta visar ditt barn att det är okej att inte veta svaret och att göra misstag. Ännu viktigare, det visar honom att man kan hitta resurser på många olika sätt och att det är ok att be om hjälp.

Ibland kan det vara värt att ta hjälp utifrån och be någon annan hjälpa ditt barn med läxor. Barnen har en tendens att ”tänja på gränser” hos sina föräldrar eller familjemedlemmar vilket är lite svårare med en person som kommer utanför familjen. De lyssnar och koncentrerar sig bättre på uppgiften när en annan person jobbar tillsammans med dem.

Om ditt barn har svårare med t.ex. matematik kan det vara en bra lösning att ta extra lektioner så att barnet får jobba i sin egen takt.

Som du ser, nyckeln i arbete med läxor är vägledning och att inte göra arbetet åt barnen. Låt ditt barn utvecklas, ta ansvar och bygg en stark självkänsla och självförtroende hos ditt barn.